Nyss hemkommen från Nordisk Indian Träff i Danmark på Mosten MC, som vanligt otroligt välordnat och med visad stor gästfrihet! Vad sägs om detta: blöta som katter fick vi köra in maskinerna i deras stora partylokal och därinne vick vi även indoor-campa.
Damcykeln (min röa Indian Chief)hade precis blivit ihopplockad med nyborrade cylindrar och nya kolvar i hjärttrtakten… Men tyvärr hade en del andra komplikationer tillstött – som jag inte visste.
Provad endast 12 km kvällen före avgång: Jag kör in de nya cylindrarna på väg till Danmark! Sagt och gjort. Fick några (då) svårförklarade stopp efter vägen (hade den varmnype’t eller vad?) bl.a. en halvtimme före färjans avgång då jag fick stå och vid Tingstadstunnelns nedfart i Göteborg. Jag lät motorn kallna lite varje gång och kom sist av alla till färjan – efter att ha startat allra först av alla för att kunna ta det lugnt med hänsyn till motorn.
Tänk att man inte kan sluta med vanan att nästan inte komma med färjor.. J Nåväl ombord och av kom vi, för att färdas i ett svalt och vackert Danmark. Vi (jag, Benny, Ivan och Finn) tog in på en camping några mil nedanför Fredrikshamn. Bra för min ”nya” motor med det fuktiga och kalla vädret.
Nästa dag blev det regn och vi strävade på i regnet tills vi kom fram, först av alla. Sedan droppade gammelcyklar in hela tiden. Lördagens ”ride out” gick till Danska Graceland och Elvismuseet i Danmark. V ädret var svalt men med uppehåll, fortfarande nöjd med detta för motorns skull. Dragracing var nästa punkt. Sedan käk och underhållning!!
Nästa dag – ingen ström på cykeln! Fick starthjälp av Böffen och kom iväg i god tid. Efter halva vägen till färjan började damcykeln hoppa som en groda. Misstände och dog, men kom igång på rull. Gick så en bit i taget till det var helt slut. Blev igångputtad med det var snart fruktlöst.
DÅ kom repet fram! Nej – jag vill inte, jag vill inte bli bogserad, tänkte (och sa) jag. Har du något val? Blev frågan. Nej… Färjan skulle ju snart gå.
Så bar det iväg, ljudlöst i snöre. Första rondellen höll jag på att välta, linan slackade och ryckte cykeln åt sidan. Och så vidare, med håret rest på ända – kom vi ombord. Min sambo Finn drog mig så bra det gick – han fick också kast på sin i svängarna. Indianlivet fick en ny dimension (bogsering) och att en bogserlina kan va bra att ha kom till som en punkt i packnings-komihåget.
På svenska sidan hade cykeln fått lite ström igen, den gick en bit, - bogsering fick vidta igen och sedan gav vi upp. Det blev hämtning med släpkärra för min del.
Damcykeln (min röa Indian Chief)hade precis blivit ihopplockad med nyborrade cylindrar och nya kolvar i hjärttrtakten… Men tyvärr hade en del andra komplikationer tillstött – som jag inte visste.
Provad endast 12 km kvällen före avgång: Jag kör in de nya cylindrarna på väg till Danmark! Sagt och gjort. Fick några (då) svårförklarade stopp efter vägen (hade den varmnype’t eller vad?) bl.a. en halvtimme före färjans avgång då jag fick stå och vid Tingstadstunnelns nedfart i Göteborg. Jag lät motorn kallna lite varje gång och kom sist av alla till färjan – efter att ha startat allra först av alla för att kunna ta det lugnt med hänsyn till motorn.
Tänk att man inte kan sluta med vanan att nästan inte komma med färjor.. J Nåväl ombord och av kom vi, för att färdas i ett svalt och vackert Danmark. Vi (jag, Benny, Ivan och Finn) tog in på en camping några mil nedanför Fredrikshamn. Bra för min ”nya” motor med det fuktiga och kalla vädret.
Nästa dag blev det regn och vi strävade på i regnet tills vi kom fram, först av alla. Sedan droppade gammelcyklar in hela tiden. Lördagens ”ride out” gick till Danska Graceland och Elvismuseet i Danmark. V ädret var svalt men med uppehåll, fortfarande nöjd med detta för motorns skull. Dragracing var nästa punkt. Sedan käk och underhållning!!
Nästa dag – ingen ström på cykeln! Fick starthjälp av Böffen och kom iväg i god tid. Efter halva vägen till färjan började damcykeln hoppa som en groda. Misstände och dog, men kom igång på rull. Gick så en bit i taget till det var helt slut. Blev igångputtad med det var snart fruktlöst.
DÅ kom repet fram! Nej – jag vill inte, jag vill inte bli bogserad, tänkte (och sa) jag. Har du något val? Blev frågan. Nej… Färjan skulle ju snart gå.
Så bar det iväg, ljudlöst i snöre. Första rondellen höll jag på att välta, linan slackade och ryckte cykeln åt sidan. Och så vidare, med håret rest på ända – kom vi ombord. Min sambo Finn drog mig så bra det gick – han fick också kast på sin i svängarna. Indianlivet fick en ny dimension (bogsering) och att en bogserlina kan va bra att ha kom till som en punkt i packnings-komihåget.
På svenska sidan hade cykeln fått lite ström igen, den gick en bit, - bogsering fick vidta igen och sedan gav vi upp. Det blev hämtning med släpkärra för min del.